Palnatoke Udskriv
Skrevet af Gunnar Hønborg   
Søndag, 31. januar 2010 13:06

Palnatoke


Jomsvikingasagan.


Vi anföra här denna saga, dels emedan den lemnar oss en nödvändig kännedom om våra grannriken, Danmark och Norge, dels emedan den genom sin bjerta sedemålning, hvilken gäller hela Norden, lämpligen afslutar den afdelning af vår äldsta historia, som företrädesvis kan källas vikingatiden.

Jomsvikingarnes begynnelse är insvept i sagornas dunkel. På Fyen - säger sagan - bodde en mäktig man. sorn hette Toke. Han hakie trenne söner,' af hvilka två voro äkta, Åke och Palner, en oäkta vid namn Fjolner. Vid faderns död ville de äldre bröderne icke dela med Fjolner annat än lösöret, icke faderns fasta" egendom. Fjolner blef förbittrad häröfver och begaf sig till konung Harald Blåtand, som då regerade i Dammark, och blef han snart hos honom så väl liden, ätt han blef konungens förtroligaste rådgifvare. Detta sitt inflytande på konungen använde han så, att han eggade konungen att öfverrumpla Åke på ett sjöttg och dräpa honom med allt sitt följe.

Pateer vai* för svag* att hämnas på konungen sin broders död och sökte på en väns inrådan föröka sin makt, i det han äktade göta-jarien Ottars dotter Ingeborg. Hon drömde om bröllopsnatten, att hon väfde och att ett hufvud föll ut af hennes väf och blef konung Haralds bane. Pahier blef glad öfver drömmen, men mera glad blef han, då Ingeborg födde honom en son, som kunde fullborda hämnden, om^nan sjelf icke skulle kunna det. Sonen blef kallad Toke och Btmärkte sig tidigt för mod och styrka. Fadern dog dock ifrån sin hämnd och sin omyndige son. Toke fick derför namnet Palnatoke (Pahiers /I*ök'e).

Med tolf skepp gick Palnatoke först i viking. Han for vida om 'land och kom så slutligen till England. En jarl bjöd honom der till sig, och fick Palnatoke jarl ens dotter Olufa, hans enda barn, till äkta samt med henne halfva riket. Efter någon tid drog Palnatoke åter till Fyen, hafvande Olufa med sig och sättande Björn den bretske att styra riket under tiden.

På Fyen gästade konung Harald en gång Palnatoke, och det hände sig, att en fattig qvinna, som hette Saumefa och var satt till att passa upp på konungen, blef hafvande och födde en son. Palnatoke tog vård om barnet och kallade det Sven. Då gossen var tre år gammal, kom konungen andra gången till Fyen. Palnatoke framstälde gossen då vid gästabudet för konungen, såsom konungens son, men denne ville ej erkänna honom, utan skildes så konungen och Palnatoke i vrede från hvarandra.

En annan omständighet anföres äfven såsom orsak till Palnatokes hat mot konungen. Palnatoke var känd som den skickligaste bågskytt i landet. Konung Harald nödgade honom att bevisa det, dermed att han sköt ett äpple från sin sons hufvud. Palnatoke ville icke taga sitt sagda ord tillbaka, men när allt var i ordning till prorVéts afläggande och alla närvarande afbidade skottet, ryckte Palnatoke fram två pilar, stack den ena inom bältet, lade den andra på bågen, sigtade - och träffade sitt mål. Äpplet låg genomskjutet vid gossens fötter. Konungen hade dock sett den andra pilen, och frågade, »hvad Palnatoke menade med den». - »Den var ämnad för dig, konung, om skottet misslyckats», svarade den trpprörde fadern1).

Sven växte så upp hos Palnatoke, och då han blef 15 vintrar gammal, sändes han af sin fosterfader, ledsagad af 20 man, till konungens gård, att der framställa sig som hans son. Harald log med hån åt ynglingen, men gaf honom dock 3 skepp och 100 man att draga i viking, utfästande tillika det vilkoret, att han aldrig mer skulle komma för hans Ögon. Sven for hem med sina tre skepp och fick af fosterfadern lika många, med hvilka han på dennes inrådan hela sommaren härjade på de danska öarna.

Om våren året derpå inträdde åtet Sven i konungasalen för sin fader, begärande nu sex bemannade skepp. Palnatoke lade nu, sbm gången förut, lika många till, och med denna flotta härjade Sven deri sommaren lika som den förra på de danska öarna. Sedan han der- efter legat vintern öfver hos Palnatoke, seglade han på dennes inrådan följande vår, åter till konungen. Denna gången hade han hela sin flotta med sig, och, när..han trädde in i konun^ssalen, var han helt och hållet bev^pnacj .och likaså hela han^ följe. »Ar nu min begäran den», sade Jban till konungen, »att du gifver mig tolf välrustade skepp, i annat fall vill jag genast slåss med dig.» Harald måste gifva honom, hvad han begärde, och jå Palnatoke äfven denna gången lade lika många till, hade Sven en- flotta af 24 skeppt På fosterfaderns inrådan for Sven fort att härja på Danmark,

Under tiden seglar Palnatoke till England med 15 skepp. Konung Harald nödgas ändtligen med våld söka betvinga Sven. Han mötte honom med en flotta vid Bornholm, och en häftig strid uppstod, som varade från mprgonen till sent på aftonen, då Svens skepp voro inträngda i en hafsbugt.

Härunder landar Palnatoke, som .återkommit från England, med 24 skepp. Han går ensam upp i land, och får der se, hvar Harald satt, sjelf; tolfte, vid en stor eld. Palnatoke'hörde af deras tal, hvad som var på färide, och skjuter konungen med sin pil. Derpå beger han sig åter till sina skepp och seglar om näset till fostersonen. Striden började följande morgon ånyo, men sedan Sven och Palnatoke genombrutit Haralds flotta, hyllades Sven som konung. På tinget, som sedan hölls, var det dock många, som icke ville hafva Sven till konung, emedan han tillförene tillfogat dem så mycket ondt. Dessa tillbjödo Palnatoke riket. Men Palnatoke ville icke mottaga anbudet, qch blef så Sven korad till konung.

Emellertid - hade Fjolner känt igen Palnatokes guldbeslagna pil, hvarmed han hade falt Harald. Han framvisade den för konung Sven, och denne uppfordrades nu till hämnd. Han inbjöd Palnatoke till sin faders graföl. - När alla gästerne voro samlade, och Palnatoke var kommen med sina män, bland hvilka var Björn den bretske, väcktes talan på konung Haralds baneman. Fjolner framvisade den guldbeslagna pilen, och konung Sven lät den gå laget omkring, om någon skulle kännas vid den.; När den så kom till Palnatoke, reser sig den gamle, gråhårige kämpen från bänken, blickar konungen öppet och lugnt, i ögat och säger: »Pilen är min, konung!» - Konungen var ända till ytterjighet uppeggad af Fjolner och ropade derför till sina män, att de skulle gripa Palnatoke. Men ingen af männen reste sig från sin plats. Då ryckte Palnatoke sitt svärd ur skidan. Det blixtrade i salen af den blanka klingan, när han svängde (Jen. Hugget mattades åt FJQlner, och han föll jdöd ned. Ännu en [gång ropade konungen åt sina män att gripa mannen, som stort friden i konungensv säl. Men Palnatoke blickade lugnt omkring sig i salen, vinkade åt sina män och begaf- sig, åtföljd af dem, derifrån. Och så vänsäll var han, att ingen ville stiga upp emot honom. Palnatokes skepp lågo segel-färdiga, och han styrde till England, der han var en tid bortåt, tills hans hustru dog, då han satte Björn ätt styra landet, och drog, sjelf i viking.

Efter nlgon tids förlopp landade han vid den wendiska kusten och tvang den Wendiske konungen Burislef att gifva sig Jome, mot att han skulle värna hans rike.

Här lät Palnatoke uppföra den vidt beryktade Jomsborgen och här stiftade han i samråd med sina visaste män de lagar, som skulle gälla för Jomsvikingarne. Ingen fick finnas i detta samfund af hjeltar, som var tfhder 15 eller öfver 50 år; ingen, som vek för lika stark man, eller för tvänne. Den ene skulle hämnas den andre, som fader eller broder, icke baktala den ene den andre eller fara med lögn. Spordes nya tidender, skulle de först förtäljas för Palnatoke. De skulle betrakta hvarandra som bröder, och blef det kändt, att någon förut dödat en annans närmaste frände, skulle Palnatoke döma dem emellan. Ingen qvinna fick finnas inom Jömsborg och ingen fick vistas hos sin hustru längre än en natt och ingen vara längre borta frän borgen utan Pal-natokes goda minne. Allt, hvad som togs i härfärd, skulle bringas till delningsstången. Ingen fick klaga, änskönt det oväntade drabbade honom, och hvarken frändegunst eller vänskap gälla för någons uppta-gande i kämpaförbundet. Fyra år derefter dog Palnatoke, och -Sigväldi Strutharalds son från Skåne, blef efter honom borgens höfding.

Så berättar sagan om Palnatoke och Jömsborg. Här är ej stället att söka utleta den historiska sannolikheten ur det stoff sagorna lemna. En hvar kan dock lätt finna, huru fritt sagan behandlar sitf ämne, då hon låter Jömsborg anläggas efter konung Haralds död, men likväl det oaktadt låter Styrbjörn eröfra det, ehuru Styrbjörn dog fore Harald,

Palnatoke synes derför helt och hållet tillhöra sagan, och hang person framställer det gamla fornnordiska skaplynnets anda, som allt mer och mer viker undan och försvinner för den nya, hvilken kristendomen medförde. Palnatoke är Starkodder, men framflyttad till heden-domens sista dagar och strider.

Vare emellertid härmed huru som helst, ett Jömsborg har funnits, dit allt, som ville kämpa för fornnordisk lära och tro, samlades, och hvarifrån de drogo ut till strid mot den från södern kommande, för Norden - som de tyckte -- allt för vekliga lära, mot hvilken det dock var bestämdt, att de skulle falla i striden.

Jomsborgen stod i beroende af Danmark. Jomsvikingajarlen Sig-vald friade till konung Burislefs dotter, den sköna Astrid, men fick det svar, att konungen först då ville gifva honom sin dotter, när han befriat Jömsborg från den skatt, det skulle lemna konungen af Danmark. Sigvald hade icke sin företrädares, Palnatokes, öppna väsende. Han var slug och illistig och beskyldes till och med för feghet. Han gick derför äfven nu tillväga med list. Med tre starkt bemannade skepp seglade han tilldet ställe, der han visste, att konung Sven då vistades på en af sina gårdar. Sigvald sände bud till honom och lät säga, »att han var dödssjuk, men ville, innan han dog, träffa konungen, för hvilken han hade vigtiga saker att upptäcka,»
Senest opdateret: Lørdag, 11. december 2010 22:46